Visar inlägg med etikett slowfood. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett slowfood. Visa alla inlägg

25 februari, 2008

Slowfoodlördag - del II - pastan

Hemgjord pasta är verkligen fantastiskt gott och det går verkligen inte snabbt att slänga ihop, vad Jamie Oliver än försöker lura i er. Väl inne på ämnet nakna kockar och lurendrejeri passar jag på att sitta upp på en av mina ståtliga käpphästar för en avstickare:

-> När ett recept föreslår att ni använder mannagryn i bröd eller för den skull pasta bör ni förutom den mängd salt som står angiven i receptet även lägga till en extra nypa. Eller för att formulera mig tydligare: Även om semolina på engelska kan betyda mannagryn betyder det ofta durumvetemjöl. Att det är så är egentligen inte så konstigt. Mannagryn görs på vetekärnan, som är proteinrik och delar en hel del egenskaper med det likaledes proteinstinna durumvetet. I bröd spelar det ingen större roll om du råkar knåda i några deciliter mannagryn i stället för mjöl, men en grynig pastadeg kan nog göra en ganska irriterad. I Olivers första nakne kocken-bok duggar mannagrynen tätt i recepten.

Men nog om det! Vi gjorde pastadeg på följande recept, som inte kommer från den gode nakenfisen:

Pastadeg
4 portioner-ish

1,5 dl durumvetemjöl
1,5 dl vetemjöl
2 msk olivolja
1 ägg
1 äggula
2 msk vatten

1. Mixa alla ingredienser förutom vatten mixas till en smulig röra.
2. Tillsätt vatten, men ta det piano. Det ska fortfarande vara smuligt.
3. Låt mixern gå i pension, kavla upp ärmarna och knåda till en mycket fast och seg deg. (Korrigera med vatten eller mjöl om det lutar för mycket åt det torra eller blöta hållet.) Knåda i 10 minuter.
4. Låt degen vila i en plastpåse i kylen en timme.

Vi färgade också en deg med puread rödbeta, som fick ersätta vattnet i receptet. Degen var en fröjd för ögat, men tyvärr var den kokta pastan inte lika vacker utan liknade mer överkokt skinka till färgen.

Vi gjorde tre olika sorters fylld pasta i vad som skulle kunna kallas ravioli- och tortelliniform. Själva formen kommer vi att behöva öva några gånger till på, men smaken var alldeles ljuvligt god.

Fyllning nummer ett bestod av ricottaost, citronskal och parmesan. Pastan serverades med skirat salviasmör och var min absoluta favorit. Jag sitter nästan och blir nostalgisk över den redan nu, och det här var ändå bara i förrgår.

Fyllning nummer två var mozzarella, soltorkad tomat och basilika inrullat i prosciutto. Även den var väldigt god och trivdes finfint i sällskap av Mats långkokta tomatsås. (Sältan i prosciutton gjorde mycket för smaken och kunde nog ha ersatts av lite mer soltorkad tomat i den vegetariska varianten.)

Fyllning nummer tre var egentligen mest komplicerad, men hamnade ändå i skuggan av de andra två. Den bestod av ångkokt kronärtskocka fräst med svamp och vitlök som sedan blandades med Philadelphiaost. Den gjorde sig nog faktiskt bäst med bara lite parmesan till och hade kanske kunnat må bra av en lättare tomatsås för att komma till sin rätt.

De två första fyllningarna var inspirerade av Jamie Oliver och alla mannagryn till trots vill jag ändå rekommendera särskilt hans första bok. Smaka på den här: Ravioli med gurkört, nässlor, mejram och ricottaost. Så fort försommaren är igång hoppas jag prova!

Efter pasta blir man lätt trött och kan inför följande rätter förslagsvis göra som Jonas och vila upp sig bland katter. ->

Jag och Martina har förresten gjort pasta tidigare, den gången med kavel i stället för pastamaskin. Den färgades i vackra färger, pysslades till snygga fjärilar, torkades och lades på burk inför julafton när den fick tjäna som julklapp till stora delar av familjen. Tyvärr hade vi lite för bråttom med torkningen och var ute i lite väl god tid med inslagningen, för vid öppningen hade våra fjärilar förpuppat sig. Minnesregel: Pasta som torkas ska torkas ordentligt om man inte är väldigt förtjust i mycel.

Slowfoodlördag - del I - brödet

I lördags var det så dags att laga riktigt, riktigt långsam mat. Jag smygstartade redan på fredagskvällen med brödet:

Kalljäst durumvetebröd
en rejäl limpa

50 g jäst (färsk! torrjäst duger inte till kalljäsning)
1 msk honung
2 tsk salt
5 dl liter vatten
5 dl durumvetemjöl
7 dl vetemjöl special

1. Degen görs på vanligt vis, fast på kallt vatten. (Alltså: Lös upp jästen i vattnet, blanda i honung och salt och börja därefter röra ner mjölet lite i taget tills det börjar likna en deg.)
2. När degen är någorlunda fast stjälper man ut den på mjölat bakbord och börjar knåda tills glutentrådarna blir rusiga av lycka och armmusklerna gråtfärdiga av mjölksyra. (Minst 15 minuter. Det går säkert att göra med en tillräckligt kraftfull maskin, men vår maskinpark skulle bara ge upp och lukta bränt efter den första halvminuten.)
3. Degen läggs i en stor, oljad bunke (den jäser till 2-3 gånger sin ursprungliga storlek), täcks med plastfolie och ställs i kylskåp över natten.
4. Dagen därpå tar man ut degen och formar den till ett bröd. (Vik in sidorna under degen för att få till formen.) Sen får den jäsa en halvtimme till, den här gången i rumstemperatur.
5. Grädda i 250 grader i 20 minuter, stäng av ugnen och låt brödet stå kvar i eftervärme någon kvart. Knacka på brödets undersida för att avgöra om det är klart. (Det ska förstås låta ihåligt och gott.)
6. Svalna på galler under duk och ät med god olivolja och flingsalt, smör och ost eller rostat med marmelad. Brödet blir ganska snabbt torrt och bör alltså förvaras i påse.

Det här brödet blir saftigt och segt både tack vare långjäsningen och de proteinrika och mycket glutenbildande mjölsorterna. Vi använde det till att stilla den värsta hungern medan resten av maten tillagades. Den lät nämligen vänta på sig, passande nog.