Fiskpinnar? På en fredag?!

(Eller: A tiger? In Africa?!)

Alltså, vädret! Balkongen börjar bli grön och nere på Årstafältet börjar till och med lupinerna slå ut så smått. Det är kanske inte helt konstigt, snart är det ju juni, men jag blir lika paff varje år. Och jag älskar lupiner, det vet ni. (Och i Spanien äter man de böniga fröna inlagda som öltilltugg. Det är inte riktigt gott, men åtminstone nästan.)

Men vidare till maten! Det här är en fantastisk variant på gammal vanlig panerad fisk, som visserligen inte heller är fy och skam, men känner man för något nyare och ovanligare är det här alltså helt rätt väg att gå.

Fröpanerad fisk
Fisk i lagom bitar, 100 g./pers.
vetemjöl
ägg
pumpafrön
solrosfrön
sesamfrön
salt
peppar

1. Tina fisken och torka den ordentligt. Sej är nog godast just nu, även hoki fungerar.
2. Rosta pumpafrön och solrosfrön i en torr stekpanna under sporadisk skakning på medelhög värme (4/6) tills de har knäppt lite grann och fått fin färg. Hacka dem sedan hyfsat fint, annars fäster de inte så bra på fisken. Överambitiösa hobbykockar rostar också sesamfröna. Blanda till sist fröna.
3. Gaffelvispa ägget på en assiett, tillsätt en liten skvätt mjölk om vitan inte vill gå sönder.
4. Blanda mjöl, salt och peppar på en annan assiett och vänd fisken i det. Vänd vidare i ägg och sedan i fröna.
5. Stek några minuter på medelstark värme tills fisken känns klar och ytan börjat få fin färg.

Servera med rostade rotfruktsstavar och saffrans- och citrusfraîche, så känns det som en nyttigare och ganska mycket godare variant av fish & chips.

Rotfrukter
(2 pers)
1 sötpotatis
1-2 palsternackor
1 potatis
1 morot

Skala och stava rotfrukterna (s-ö-t-p-o...och så vidare), vänd dem i lite olivolja, salt och chilipulver och rosta dem i 200 grader i en dryg halvtimme.

Saffrans- och citrusfraîche
(4 pers)
1 burk crème fraîche
Skal av 1/2 citron
saffran
citronsaft
limesaft
salt
cayennepeppar

Blanda allt. Ett par små knivsuddar saffran räcker verkligen, mer gör det bara jolmigt. Använd gärna ekologisk fullfet crème fraîche, men valfri lättvariant går förstås också bra. Smaksätt efter eget tycke, jag tyckte att det blev bäst med en ganska syrlig variant där citronsaften dominerade över limesaften. Var sparsam med cayennepepparn som vanligt, här bör den knappt nämnas.

Lars-Inge Svartrotssoppa

Jag har länge tyckt att det varit mycket väsen för just ingenting med svartrötter, att de kostar mer jobb än vad de smakar. Stärkelsen i dem är väldigt illvillig och sätter sig lätt på fingrarna som en blandning mellan maskrosstjälk och superlim.

Men nu fick vi i alla fall en laddning i vår ekologiska låda från Årstiderna, och då gör man ju det bästa av situationen, och jäklar i min lilla ekolåda om jag inte får omvärdera de långa räklarna. Skalas de snabbt under vatten och skärs i bitar utan att man stannar upp och tvekar eller gosar med dem, så går det faktiskt utan problem. Och vilken soppa det blev!

Receptet är så enkelt att det nästan är överflödigt:

2 gula lökar
2-3 svartrötter
5-6 potatisar
1 liter vatten
ett par buljongtärningar
en skvätt grädde

Lök hackas och fräses mjuk i lämpligt fett, sen kokas allt förutom grädden tills rötterna är mjuka. Slutligen mixas sopppan med grädde och avsmakas med ett vällustigt gnyende för att den är så god.

Kryddor kändes överflödigt. Den går säkert att göra med lite vin i botten, men det känns egentligen bara onödigt. (Fan vad god den var, om det budskapet inte har gått fram än.) Nån bild blev det inte, men soppan såg förstås ut precis som alla andra mixade rotsoppor, så det kanske inte behövs.

Ett säkert kort

Efter en häpnadsväckande misslyckad lunch bestående av en improviserad penne med broccolisås (som lyckades med konststycket att vara både lite för stark och alldeles för smaklös) kändes det tryggt att ta fram ett säkert kort till kvällen. Vi lagade det här för bara ett par dagar sen, men varför inte reprisera om det gör en glad?

Jag har knappt skrivit om annat än rotfrukter här än så länge, men lite insnöad måste man ju få bli. Särskilt när det är säsong. Den senaste upptäckten är persiljerot, som är förvillande lik palsternacka till utseendet men mer lik en mildare rotselleri i smaken. Den passade också utmärkt i en av paradrätterna här hemma:


Lax med rotsakspytt och philadelphiakräm
(2 hungriga)

Pytten (45 min stektid)
1 palsternacka
1 persiljerot
2 morötter
1-2 medelstora potatisar
1 bit rotselleri (ung. samma mängd som de andra rötterna)
1 gul lök
Timjan, salt, peppar

Alla rötter hackas i lagom pyttiga bitar och läggs i en stor stekpanna med lite olivolja där de får fräsa på ganska sparsam värme ihop med ett par nypor salt och timjan. Rör då och då. När 25 minuter* gått läggs hackad lök i, gärna ackompanjerad av mer fett. (Helst smör eller flytande smörsurrogat.) Fräs vidare 20 minuter till och smaka av med salt och peppar.

Lax (15-30 min stektid)
1 lagom stor bit lax
Salt, peppar

Lax är ganska komplicerat att misslyckas med. 200-gradig ugn, skamlöst mycket salt och peppar, stektiden varierar beroende om fisken är fryst eller ej.

Philadelphiakräm
1/3 ask Philadelphia light
1/2-1 dl avrunnen yoghurt
1 vitlöksklyfta
persilja
Salt, peppar

Blanda allt, smaka av.

Serveras med en sallad, gärna Martinas senaste komposition med krispsallat, mycket tomat, mycket sockerärtor, rödlök. Sockerärtorna ska kokas snabbt. (Nästan inte alls kokas. Nästan bara bli förnärmade av det sjudande, lättsaltade vattnet.) Salladen kläs sen i en liten skvätt god olivolja, en liten skvätt balsamvinäger, en liten nypa salt och lite, lite peppar. (Riktigt lite. Man ska knappt titta på pepparkvarnen. Det räcker med att någon nyser i rummet bredvid, eller att grannen bara nämner Peugeot.) Man får förstås snofsa till det med rädisor, gurka eller vad som nu faller en i smaken, men det är faktiskt enkelheten som gör det.

*) Om man verkligen vill jobba vidare på temat rötter och samtidigt vara naturvetargymnasialt tokrolig kan man välja att lägga i löken efter 25 minuter och 48 sekunder. Det är nämligen roten ur allt ont.

Same same, but celery

Inspirerad av den enkla lunchsuccén från i förrgår blev det i dag en snarlik soppa, med rotselleri i stället för palsternacka. Även den blev god, men smakade mest som en trevlig potatis- och purjolöksoppa med en touch av selleri. Det kändes som att den saknade en dimension, som antagligen kom från sötman hos den ljuva nackan. (Åh, dessa nackor! Som på latin heter Pastinaca sativa, förmodligen av ren charm.)

Så nu vet jag det, det går alltså inte lika bra med selleri och nästa gång jag kokar soppa behöver tankarna inte rymma iväg till Åke Cato och Sven Melander och jag slipper nynna på Vår julskinka har rymt resten av dagen. (I största möjliga tystnad.)

Rotselleri går förresten inte av för hackor i andra sammanhang. Det hoppas jag kunna ge exempel på framöver.

Den eviga jakten på lunchen

Att jobba hemma innebär många tillfällen vid spisen. Inspirationen tryter lätt och antingen hägrar oaptitliga halvfabrikat eller en handfull standardrätter som man kan utantill, såväl tillagnings- som smakmässigt. Därför tänker jag nu börja använda det här utrymmet som anteckningsblock, så jag minns när vi hittar på något nytt recept som förtjänar att återanvändas.

Dagens lunch blev:

Mejramkryddad palsternackssoppa

(2 pers.)

1/2 purjolök

1/2 gul lök

1 palsternacka

1-2 potatisar

1 buljongtärning

mejram

2 msk lätt crème fraîche

peppar

Lökar och rötter finhackades och frästes i olivolja, sen hälldes vatten på så att det lite drygt täckte hacket och soppan fick sällskap av buljongtärning och en rejäl nypa torkad mejram. När rötterna var mjuka (en effektiv dusch och lite plugg hanns med) blev hela rasket mixat tillsammans med crème fraîche. Kreationen smakades sedan av med peppar och serverades med knäckebröd med favoritosten just nu (Arn svart från Falbygdens ost) och en hemodlad tomat.

Rackarns gott blev det.