Same same, but celery

Inspirerad av den enkla lunchsuccén från i förrgår blev det i dag en snarlik soppa, med rotselleri i stället för palsternacka. Även den blev god, men smakade mest som en trevlig potatis- och purjolöksoppa med en touch av selleri. Det kändes som att den saknade en dimension, som antagligen kom från sötman hos den ljuva nackan. (Åh, dessa nackor! Som på latin heter Pastinaca sativa, förmodligen av ren charm.)

Så nu vet jag det, det går alltså inte lika bra med selleri och nästa gång jag kokar soppa behöver tankarna inte rymma iväg till Åke Cato och Sven Melander och jag slipper nynna på Vår julskinka har rymt resten av dagen. (I största möjliga tystnad.)

Rotselleri går förresten inte av för hackor i andra sammanhang. Det hoppas jag kunna ge exempel på framöver.

Den eviga jakten på lunchen

Att jobba hemma innebär många tillfällen vid spisen. Inspirationen tryter lätt och antingen hägrar oaptitliga halvfabrikat eller en handfull standardrätter som man kan utantill, såväl tillagnings- som smakmässigt. Därför tänker jag nu börja använda det här utrymmet som anteckningsblock, så jag minns när vi hittar på något nytt recept som förtjänar att återanvändas.

Dagens lunch blev:

Mejramkryddad palsternackssoppa

(2 pers.)

1/2 purjolök

1/2 gul lök

1 palsternacka

1-2 potatisar

1 buljongtärning

mejram

2 msk lätt crème fraîche

peppar

Lökar och rötter finhackades och frästes i olivolja, sen hälldes vatten på så att det lite drygt täckte hacket och soppan fick sällskap av buljongtärning och en rejäl nypa torkad mejram. När rötterna var mjuka (en effektiv dusch och lite plugg hanns med) blev hela rasket mixat tillsammans med crème fraîche. Kreationen smakades sedan av med peppar och serverades med knäckebröd med favoritosten just nu (Arn svart från Falbygdens ost) och en hemodlad tomat.

Rackarns gott blev det.