¡Ay, calcún!

I går var det så dags för den årliga Hårdingska julkalkonen hemma hos kusin Jonas. Traditionen i den stockholmska Hårdingklanen bjuder numera att den tillagas av just mig och Jonas kring trettondagen, att vi följer receptet som finns i tydligt digitalt pränt på hans dator i Solna och att tillagningen sker under uppsluppna former. Särskilt de allra läbbigaste bitarna som suturerna som måste läggas för att hålla fyllningen på plats och det dubbla, omvända polisgreppet som förpassar vingarna till ryggen på fågeln bör ske på särskilt muntert vis.

I stora drag är det en klassisk kalkon med örtkryddad brödfyllning, med en enorm massa riven råstekt potatis, gräddsås (med en skätt madeira och i år med det lyckade tillägget tranbär), gelé och brysselkål. Vi var i år noggranna med temperaturen och lät ugnen ligga kring 160 grader medan kalkonbröstet (med medföljande kalkon) resolut rycktes ut ur den trygga ugnsvärmen vid 70 grader. Det blev alldeles lagom saftigt och godare än någonsin. (Även det är viktigt i de Hårdingska jultraditionerna, att det ska bli godare än någonsin. Det gäller särskilt mumman, som rörs ihop med bekymrade pannveck tills man lättat kan konstatera att den faktiskt är godare än förra året.)

Vi tittade förstås också på kalkonfilmen som vi gjorde för två år sen, för att komma i rätt stämning. En lustig upptäckt var att vi faktiskt inte är ensamma i den tvivelaktiga kalkongenren på Youtube. Bland annat fann vi det här upprörande, tyska exemplet.