Pasta rosso!

Så har man grävt sig ner till sina rötter, till tonårens paradrätt pasta rosso - på svenska: snabbmakaroner och ketchup. Elegant i all sin enkelhet. Pasta bianco var en mer raffinerad variant, där snabbmakaronerna ackompanjerades av pulverbearnaise. En fattig Rågsvedstonåring på väg hem stillade midnattshungern med en luffare för någon enstaka krona från korvmojen nere vid tricken. Korvbröd och ketchup. Senap om man var vågad. Några år senare blev det mer livat på skräpmatstallriken när jag introducerades för begreppet bollmiddag, bestående av potatiskroketter och köttbullar, vid festliga tillfällen också med körsbärstomater. Mat i enhetligt format, kul grejer.

Den inlånade pastamaskinen provkördes alltså i dag inför lördagens planerade orgie i slowfood. Eftersom det var första gången började vi alltså med grunderna och gjorde spaghetti och tomatsås, vilket blev jättegott. Pastadetaljer kommer nog efter lördagen och tomatsåsen gjordes på allra enklaste sätt med olivolja, en vitlöksklyfta, en liten chilifrukt och en burk hela tomater. Lök och chili frästes mjuka i oljan, tomaterna dansade ner i kastrullen och såsen puttrade i en timme. Tomaterna hölls för resten hela in i det sista eftersom kärnorna kan ge besk smak annars.



Förkylningen kurerades inte med mer juice i går kväll, utan med tröstglass och en rejäl caffè latte på fyrdubbel espresso. Vaniljglass tycker just nu bäst om chokladsås gjord på mörk choklad som smälts tillsammans med lite honung. Såsen stelnar vid kontakt med glass, vilket i och för sig antagligen innebär att den då upphör att vara sås. Men god är den. Och nu är jag frisk och borde ägna mig åt att jobba i stället för att sitta här och bli nostalgisk över svunna tiders okynnesätande.