Ett ämne som otåligt stått och vaggat (Ni har väl tänkt på att människors gångstil plötsligt blir väldigt vaggande när de inte kan ta sig fram i önskad hastighet?) den senaste tidens hektiska jobbveckor är favoritfrukten framför alla (förlåt, kaktusfikonet), nämligen pomelon! Det är högsäsong nu under senhöst/fegvinter, så spring ut i affärerna och köp. (Det finns två varianter, en med grönaktigt skal och mörkare fruktkött (à la blodgrape) och en ljusare som kallas honungspomelo och som av någon anledning ofta säljs både inplastad och innätad. Båda är gudomligt goda.)
Första gången jag hörde namnet på frukten trodde jag att det var ett slarvigt missförstånd, pomelo betyder ju grapefrukt på spanska, men så enkelt var det alltså inte. Det som på svenska heter pomelo heter på engelska pomelo, pummelo eller shaddock (efter kapten Shaddock, anfäkta och anamma!)
och på spanska pampelmusa, som förstås motsvaras av pamplemousse på franska, vilket för att knyta ihop förvirringssäcken rejält kan betyda såväl grapefrukt som pomelo. (Jag bör också sluta en halvcirkel här och påpeka att frukten också kan heta chadec på franska, vilket förstås är en variant på sjökaptenen ovan.) Det enklaste efter en sån här språklig villervalla är förstås att gå till latinet, där frukten charmigt nog har det föga blygsamma namnet citrus maxima. Det skvallrar i sin tur om att det rör sig om världens största citrusfrukt. (Vännerna på Hungry Heart misstog min gå-bort-pomelo för en enorm lime och började fundera på var de skulle hitta Corona i magnumbutelj.) I svenska butiker brukar de väga ett drygt kilo, men tydligen är rekordet maffiga 4,86 kilo, vilket uppvägdes vid en tävling i Kumamoto i Japan 2005. Jag har försökt hitta information om tävlingen och har visserligen fått lära mig att frukten heter banpeiyu på japanska, men kommer inte längre än den här poetiska betraktelsen. ("I am slightly dull, but am worth eating because I am big." Artikeln verkar handla om ett trekilosexemplar och är läsvärd. Jag lovar.)
och på spanska pampelmusa, som förstås motsvaras av pamplemousse på franska, vilket för att knyta ihop förvirringssäcken rejält kan betyda såväl grapefrukt som pomelo. (Jag bör också sluta en halvcirkel här och påpeka att frukten också kan heta chadec på franska, vilket förstås är en variant på sjökaptenen ovan.) Det enklaste efter en sån här språklig villervalla är förstås att gå till latinet, där frukten charmigt nog har det föga blygsamma namnet citrus maxima. Det skvallrar i sin tur om att det rör sig om världens största citrusfrukt. (Vännerna på Hungry Heart misstog min gå-bort-pomelo för en enorm lime och började fundera på var de skulle hitta Corona i magnumbutelj.) I svenska butiker brukar de väga ett drygt kilo, men tydligen är rekordet maffiga 4,86 kilo, vilket uppvägdes vid en tävling i Kumamoto i Japan 2005. Jag har försökt hitta information om tävlingen och har visserligen fått lära mig att frukten heter banpeiyu på japanska, men kommer inte längre än den här poetiska betraktelsen. ("I am slightly dull, but am worth eating because I am big." Artikeln verkar handla om ett trekilosexemplar och är läsvärd. Jag lovar.)
En annan trevlig sak med pomelosäsongen är att jag får anledning att plocka fram svampkniven igen, som har legat och gråtit i kökslådan efter den knappa svampsäsongen. Pomelo skalas enligt min mening bäst med liten kniv. Det tjocka skalet snittas för att sedan rivas bort med muskelkraft. Sen skalas varje klyfta med hjälp av svampkniv och fingrar. Det tar sina modiga tio minuter att få bukt med en frukt, men det är det förstås värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar