En degskalle knådar loss

Jag har stuckit ned en tå i surdegsträsket och fastnat! Det är förstås den eminente brödbloggaren Martin som är den skyldige och jag tänker än så länge inte skriva några recept här eftersom de lyckade baken hittills har följt hans recept ganska troget. (Jag lämnade en alldeles för lös deg hemma hos Martina när jag åkte till kontoret i morse som hon gjorde det bästa möjliga av och gräddade i långpanna, men ganska degig blev den tyvärr. Jag ska tygla utsvävningarna framöver tills jag har fått mer koll på grunderna i surdegsbak.)

Men vad spännande det är! Och lite läskigt. Bara att göra sin första surdeg och med spänning varje dag röra om i den allt mer bubblande sörjan och mötas av en allt mer intrikat doft var en resa. (Ingen långresa måhända, men åtminstone en förlängd weekendtripp!) Nu luktar den surt, småsuspekt, lite gott och nästan lite jul. Grunderna förklaras här.

Två lyckade bröd har det blivit, mer eller mindre efter det här receptet. Första gången använde jag vetemjöl special fullkorn i stället för vanligt vetemjöl special. (Vetemjöl special fullkorn är helt enkelt vetemjöl special blandat med grahamsmjöl.) Brödet piffades då med solrosfrön. Andra gången följde jag receptet mer, men den här gången med valnötter. (Inte de 400 g som det här receptet påbjuder, utan blygsamma 200 g. Valnötter är tyvärr inte riktigt lika billiga som de är goda.)

I mitt senaste försök ville jag göra ett fullkornigare bröd och använde mer rågmjöl samt en hel del krossad råg och krossad vete. De krossade kornen skållade jag i kokande vatten (den halvliter som annars ska i degen, tänkte jag) och lät stå så över natten. När degen väl skulle göras hade det blivit en halvtorr gröt och jag tänkte att här behövs det minsann en halvliter vatten till. Men riktigt så var det alltså inte. Jag experimenterar vidare.